Populus tremula ’Erecta’

Av många vedväxter förekommer pyramid- eller pelarvuxna former. Några är allmänt odlade, framförallt alm, ek och poppel i pyramidform. Väl synlig och smalare än någon annan är pelaraspen som är av särskilt intresse i Sverige. Så sent som 1916 nybeskrevs den under namnet Pópulus trémula f. erécta. Den omtalas dock långt tidigare; 1841 flyttade Johannes Eriksson in på torpet Långemossen i Älgarås socken i Västergötland. Vid sin källare upptäckte han en asp med avvikande utseende, lång och smal som en pelare. Han skyddade den och trädet omgavs snart av en massa rotskott. Folk som passerade stannade till, fick en planta med sig, och så spreds den märkliga älgaråsaspen. Den hamnade även i botaniska trädgårdar och hos flera plantskolor.

Pelaraspen är ett exempel på en mutation, det vill säga en språngvis inträdande förändring av arvsanlagen. Den inträffade hos en asp av hankön, och alla pelaraspar är därför av hankön. Formen utmärks av att grenarna är parallella med huvudstammen och rakt uppåtriktade. Den kan upplevas som spinkig, något smalare träd finns ej i svensk odling.

Eftersom den inte fröförökas, är räddningen den rika rotskottsbildningen, liksom hos ”normal” asp. En uppgrävd småplanta växer lätt till en fin pelarasp (vegetativ förökning). Pelaraspen används dels som solitär, dels i alléer och för att förstärka perspektivet i anläggningar. Den är nästan som en lövad majstång.

Pelaraspen är vackrast i 40-årsåldern, men den kan bli det dubbla. Enstaka grenar i kronan tenderar att sticka ut, vilket skämmer utseendet och därför måste åtgärdas, bland annat för att förhindra snöbrott.

Pelaraspen liksom ornäsbjörken är träd av svenskt ursprung med ovanligt utseende, som är populära i odling; de är exempel på folks fascination för det som är avvikande. Vanliga aspar finns aldrig i våra parker.